Eftermiddagens syssla

Göra om ojordad kontakt till jordad. Så lamporna som inte fick plats i förrådet längre, kan användas.

Dagens syssla



De här två ska bli en!
Men först, frukost.

Det blev vin...

Det är ju fredag, liksom!

Fredag

Det är så underbart att det är fredag. Om lite drygt en halvtimme får jag åka härifrån. Undrar vad jag ska hitta på då. Hade en liten tanke om att jag ska åka och träna. Måste träna 3 och en halv timme t o m i morgon för att uppnå mitt mål den här månaden. Har inte kunnat träna på två veckor för att jag först hade influensan och sedan åkte på en ordentlig förkylning.

Eller så åker jag förbi systemet och köper en flaska rött som vi kan smutta på ikväll.

Vad tycker ni?

Två år!!!

För ganska exakt två år sedan träffade jag en kille som jag snabbt blev galet kär i. I två månader hade vi ett intensivt förhållande. Aldrig har jag varit så kär. Men det tog slut. Han slet ut mitt hjärta och kastade bort det.
Det har tagit mig tid att hitta det igen och få fotfäste. Någon gång i höstas började jag känna mig hel igen.
Under de här två åren har jag hållit mig borta från Söder så mycket jag bara kunnat. Hans område. Så fort jag har varit där har jag flackat med blicken och letat efter honom. Men i höstas var jag till och med på hans gata och jag kunde titta upp på hans lägenhet och vara helt lugn. Äntligen tänkte jag, nu är det över.

Idag hade jag ett ärende på söder. Linlin och jag stod och trängdes i ett välfyllt tunnelbanetåg. Jag tittar lite slött omkring mig och får plötsligt syn på ett ansikte jag kände igen. Var det verkligen han? Jag tittade igen. Jo, det var det. Instinktivt vände jag mig bort och liksom försökte krympa ihop till något litet, osynligt. Ungefär som Linlins lilla Hund, när hon åker bil. Men det tog inte många sekunder förrän jag hör hur Linlin och Exet känner igen varandra och börjar prata. Ja, jag kan ju inte stå där och låtsas vara liten längre, så högröd i ansiktet vänder jag mig mot honom och liksom mimar "Hej". Mina ben blir geléiga och mitt hjärta slår hårt. Det tog en liten stund för honom att koppla att det är jag. Det var inte många ord som kom ur mig och när jag sa något försökte jag låta så normal som jag bara kunde.

Självklart skulle vi av på samma hållplats och hade följe en bit. Jag lyckades slappna av och bli lite mer normal mär vi gick där brevid varandra. Men jag är så sjukt glad att Linlin var där med mig när jag träffade honom. Det gjorde att mötet blev lite mindre smärtfritt. Men självklart rev det upp mycket känslor. Och jag är ledsen att säga det, men skulle han visa minsta lilla intresse skulle jag falla direkt. Jag vet ju att han inte kommer göra det, men det är så det känns.
Hur kan två månader kännas så länge? Hur kan två månader påverka mig så lång tid efter.

Det här skulle ju bli The year. Varför var han tvungen att uppenbara sig?

Lunchdiskussioner

Nu på lunchen utbröt en ganska häftig diskussion.
Jag lunchade på det gamla vanliga stället med tre manliga kollegor. Vi satt och småpratade lite sporadiskt som vi brukar. En av dem har nyligen fått barn, så jag frågade lite om hans dotter. Hans sambos pappa har också precis fått en dotter som jag undrade lite om. Som en liten parantes nämnde jag för de andra två herrarna i sällskapet att vår kollegas dotter fick en moster i söndags. Genast protesterade de två herrarna. Jag och J tittade på varandra och förstod inte vad de menade. På något sätt verkade de två herrarna fått för sig att eftersom det var Js sambos pappa som fått barn kunde det inte bli Js och hans sambos dotters moster. Men om sambons mamma hade fått barn så var det rätt.

Jag tror vi satt och diskuterade det här i en kvart.
Det roligaste är att en av de två herrarna är den värsta besserweissern jag någonsin träffat, och då har jag träffat väldigt många i mina dagar. Min pappa är en, mina två morbröder, min faster, jag och flera av mina vänner. Men alla dem kan erkänna när de blivit motbevisade. De här två herrarna vägrade erkänna, trots att vi såg på dem att ett ljus gick upp hur vi menade. Den ena, han tystnade mest och liksom drog sig undan, den andra vägrade prompt ge med sig och krävde att vi skulle fråga andra så fort vi kom tillbaka till kontoret.

Vi har varit tillbaka i tio minuter nu och alla sitter och fikar, men jag har inte hört någon fråga någon av våra andra kollegor. J vet att han hade rätt och är inte den som måste knäppa någon på näsan och i det här fallet har jag heller ingen lust att göra det.

Men kul är det!

Skållad råtta med huvudvärk


Vill bara dansa, dansa, dansa

Salsa är ju bara så jäkla kul. Idag är jag lika lyrisk som jag var när jag började dansa salsa för snart ett år sedan. Det är nästan som om jag är full. Eller kär.

Det finns fyra nivåer på drop in och vi tog nivå tre. Det var så där lagom svårt att man kände att man hade något att bita i och samtidigt inte för svårt att man gav upp. Och det gick i rasande snabb takt. Men det var bara att hänga med. Och killarna var faktiskt överlag riktigt bra på att föra. Det är ju viktigt det där, att de visar tydligt hur man ska gå. Och eftersom det var många nya så var man inte van vid deras dansstil, som man annars är på de reguljära kurserna.

Men nu ska jag gå och lägga mig och sova. Ska nog försöka drömma lite om salsa!

Nja...

Nå vidare lugnt är det inte längre här på jobb. Det märks att min kollega är på sportlov. Huvudvärken Allan har kommit på besök igen. Jag är helt stel i axlarna och ryggen. Det känns verkligen att jag inte tränat. Måste.Träna.Nu.
Hoppas salsan ikväll löser upp lite spänningar. För jag hinner inte träna imorgon eller på fredag. Damn it!

Ojämnt

Helt galet egentligen. Igår sprang jag omkring här på jobbet som en skållad råtta med huvudvärken Allan och idag sitter jag mest och läser på hur den här bloggen fungerar.

Man är allt lite IT-bimbo i blogg världen. Läsa bloggar kan ju vem som helst göra och skriva är ju inge svårt. Men hur i h-vete ser man hur många som varit inne på sidan osv!

Gudomligt

Jag fick sova hela natten. Och jag fick ligga ner också! Har ju en satans hosta och då får jag alltid sova halvsittandes. En natt går väl bra utan problem, men efter några nätter känner man i hela kroppen att man inte är utvilad.
En gång kunde jag inte ligga ner på en hel vecka, trots hostmedicin. Då fick jag sitta i soffan på nått konstigt sätt för att få någon sömn överhuvudtaget. När jag då lyckades ligga rak en hel natt var det som om jag dött och kommit till paradiset (om jag nu skulle trott på det). Hela kroppen liksom bara skrek av glädje. Lite så känns det idag också. Woohoo!

Jag känner också att jag har en massa energi som måste ut. Har ju knappt rört mig på två veckor. Men ikväll blir det salsa, så då bränns det väl lite. Drop-in varianten idag eftersom det tydligen är sportlov nu och vår vanliga kurs var inställd igår. Ska bli kul att se hur bra man blivit. Har inte varit på Drop-in sedan jag var nybörjare för snart ett år sedan.

Nu ska jag klä mig för att sedan åka till jobb.
Tjingeling!

The begining of the end

Ja, jag stal titeln från förra veckans Heroes avsnitt. Det här är inte början på slutet. 2009 is the year.
I år ska det hända. Vilket då, kanske man frågar sig. Men faktum är att det inte spelar så stor roll, bara det händer.
Det är lite drygt en månad kvar tills jag fyller 30 och för första gången i mitt liv har jag börjat träna regelbundet. Nu har jag förstås inte tränat på två veckor, men det beror på en satans influensa som var på väg att gå över och sedan blev en förkylning. Kanske låter som bortförklaring, men jag har verkligen varit helt däckad.

Jag håller på för fullt och planerar min 30 års fest. Tänkte lite att det skulle bli mitt bröllop, för som singel med absolut inte en enda vettig karl-slok i sikte verkar det bli min enda chans att ha en jättefest med släkt och vänner.
Låter jag cynisk? Ja, man blir det efter ett tag. Men i år, i år is the year! Här sitter vi inte och väntar på bättre tider. Nu tar vi saken i egna händer. Vi är alltså jag och mina Alter egon. De visar sig säkert här någon gång. Nu nalkas senaste Heroes avsnittet.
See ya!