Tänk om

Tänk om jag inte kommer in på skolan! Om två veckor idag hade jag tänkt ringa till skolan och höra.
Jag måste mentalt förbereda mig på att jag inte blir antagen. Vad ska jag då göra?
Mitt akuten besök förra fredagen vittnar om att något är fel och när jag kom till jobbet i måndags knöt sig magen och jag kände hur hela kroppen spände sig. I've been on the edge the whole week.
Jag måste förändra min livssituation, det här går inte.
Foxymama ställde de rätta frågorna när jag beklagade mig för henne. Vad är jag bra på. Vad brinner jag för.

Det tog mig en liten stund att komma på mina kvalitéer, men hittade till slut. När jag sedan lät de tankarna gro mindes jag på vägen hem, en idé jag fick för flera år sedan. Kanske tiden är inne för att göra den till verklighet?!

Från :-( till :-)

Att bli ratad gör ont och tar ner humöret. Verkligen tar ner humöret. Men jag ska ta till vara på min nyfunna insikt och "rise above it"!

Förbannelse

Ja, vad säger man?
Det tycks ligga en förbannelse över vad gäller mitt kärleksliv.
Jag har allt de söker, men de blir inte kära i mig. Sedan när vi brutit upp hittar de en ny som de bildar ett liv med.

Hur häver man en förbannelse?

Sammanfattning

Tänk att två dagar kan kännas som en vecka. När jag åkte den sista biten hem igår, som jag åkt så många gånger förr, kunde jag inte förstå att det var bara två dygn sedan jag åkte där. Min lilla utflykt var verkligen intensiv.
När jag var där kände jag mig lugn och samlad och när de andra pratade om hur mycket som for runt i deras huvuden tänkte jag att just så var det för mig för en vecka sedan. Fast det var intensivt, jag däckade strax efter 21 igår och vaknade med huvudvärk idag.

Vilka helt fantastiska människor jag mötte! Vilken värme och trygghet de bjöd på. Vissa kände jag att jag klickade mer med än andra men det är ju så det är.

Självklart hade vi stereotyperna där. Tjejerna med orakade ben och under armarna och färgat rött hår. Pojkflickorna med kort hår och maskulina attribut.
Den snygge killen med fransklingande namn, killen med otvättat hår som har svårt att vara tyst. De överviktiga med svart hår och bubblande skratt. Den utländska killen som knappt förstår språket och inte riktigt hänger med. De lite hårdare brudarna med harembyxor och en liten fläta i håret och piercing. Den tysta punktjejen som flyttade hemifrån när hon var 15. De som inte riktigt vill bli vuxna, de förvirrade och flaxiga.
Det var den här samlingen jag mötte
och jag gillade fan alla när jag åkte där ifrån! Alla bjöd på sig själva och lämnade plats åt andra.

Intervjun gick bra. Jag var inte nervös, lyssnade på deras frågor och visade min glöd. Kände verkligen att jag fick sagt det jag ville.
Nu handlar det om att jag ska platsa i gruppen. Det är nämligen en grupp de sätter ihop, 18 olika personer som ska vara så brett som möjligt, men som ska kunna fungera ihop.

Till midsommar vet jag.

På ett tåg, på väg mot framtiden?

Då sitter jag på tåget mot den lilla staden där skolan ligger. 14.00 ska jag vara där. Då bestäms mitt öde. Är det där jag kommer spendera mina närmsta två år från och med augusti?
Inte förrän nu när tåget susar fram genom ett soligt Sverige kan jag slapna av. Jag vaknade utan problem och kände mig förväntansfull, men desto mer klockan närmade sig avfärd desto mer ökade pulsen. När jag beställde mitt kaffe på stationen och det var 20 minuter kvar till avgång ångrade jag nästan att jag beställt en capuccino istället för en enkel svart kaffe. Kunde pojkspolingen sluta vara glad och trevlig och bli färdig med med min capuccino någon gång! Tänk om jag missar tåget? Jag hann knappt tänka tanken för jag hade koppen i min hand. Han jobbar trots allt på en tågstation..!
På perrongen stod det ett tåg, men det stod inte min destination på dörren. Är det fel tåg? Tänk om jag åker åt fel håll. Ögonen flackade fram och tillbaka och jag försökte läsa av de andra som stod där och väntade. Såg de oroliga och stressade ut? Nä, de var helt kolugna, men jag noterade två tjejer som skulle kunna vara på väg till samma mål som mig.
Jag frågade konduktören och det var rätt tåg. Jag ska vara framme 11.54. Tänkte få i mig lite lunch då och ta bussen ut till skolan.

Hur känner jag mig då?
Vad förväntar jag mig?

Jag tror att jag är ganska mycket äldre än de andra, men kan självklart ha helt fel.
Jag försöker tänka igenom vad de kan tänkas fråga under intervjun och försöker formulera mina tankar och känslor så de kan förstå mig.
Jag kommer antagligen nämna stenen, men vill inte skylla på den för att jag hamnat där jag är idag. Jag har gjort en viktig känslomässig resa mellan 20 och 30. Och jag tror att den resan hade kommit med eller utan stenen, men kanske något kortare.
Alla de jobb jag har haft har fått mig att möta människor som jag aldrig annars skulle möta och de har lärt mig massor.
Jag har blivit sårad och varit långt nere i mörkret men har haft fantastiska människor i min närhet som hjälpt mig upp. Och jag har själv varit del i andra människors uppgång. Fast jag har också sårat, något jag inte är stolt över men inser att det är mänskligt.

Jag försöker leva i nuet och njuta av stunden.


Tillklippt

Jag satt som hårmodell igår på min salong när de hade en workshop för andra frisörer. 300 spänn för klipp och färg, taget tänkte jag som annars betalar det dubbla för enbart klipp.
Jag kommer dit och sätts i en stol och blir vald av en trevlig norska.
Först var jag lite fundersam till henne, för även om hon var snygg i sin frisyr var den lite tråkig. Och jag hade absolut ingen tanke med vad jag ville göra med mitt hår.
Men så kom min vanliga frisör fram till oss. Hon var en av dem som höll i det hela och hjälpte till och konsulterade frisörerna. Så fort hon började prata om mitt hår försvann de funderingar jag först haft. Det här kommer bli bra!

Oj, vad nöjd jag blev! Jag har haft något liknande förut som jag trivdes i. Det är kort men kvinnligt. Jag kan göra en synthig, popig, punkig eller mjuk variant av det.
Och färgerna tar fram sköna effekter.

När jag frågade om betalningen visade det sig att det var gratis. Fantastic! Jag som spenderat för mycket pengar redan. Jag blev även tillfrågad om jag vill sitta modell fler gånger. De behöver öva upp sin snabbhet och det säger jag inte nej till.

Insikt

I morse vaknade jag och allt var grått och trist och blä. Så som jag kännt mig allt som oftast ganska länge nu. Men jag tog mig ur sängen och åkte till jobb.

Vid slutet av min resa började några tankar formas och när jag hoppat av vid min hållplats, fotat den dagliga bilden tänkte jag på något jag och mamma pratade om i påskas. Det var pappa och hur han har mått under hela mammas cancer som vi diskuterade och jag sa, men pappa är stark.
Nä, svarade mamma, det är ju det han inte är. Jag får vara stark för honom med.

Jag tänkte inte mer på det, inte aktivt i alla fall, förrän nu. Jag är som pappa! Jag har fått hans beteende att begrava mig i det jag känner till och slita tills kroppen och själen tar stryk. Men samtidigt vet jag att jag är stark som mamma. Jag har tog mig igenom njurstenen med den strykan, jag har bara glömt bort det.
Det är nu dags för mig att plocka fram Mamma i mig och ta för mig.
Jag ska blända skolan nästa vecka med min glans och sprida glädje och positivitet till mina kollegor och mina vänner. Jag vet att den Weeza som glittrar och värmer finns. Hon har bara haft svårt att hitta stjärnstoffet.

Cirkeln

Tänk vad dålig man kan vara på att se saker själv. Jag är så infernalisk trött och kan inte förstå varför. Jag går inte och lägger mig särskilt sent och det är inte det minsta stressigt på jobbet. Jag sitter och nästan somnar framför datorn och mina kollegor upplever mig väldigt tyst.
Jag tror Foxy Mama slog huvudet på spiken idag. Jag sover oroligt. Jag är lättväckt vilket jag inte annars är.

Jag får nog räkna med att sova dåligt minst en vecka till. Jag vet vad som bekymrar mig, skolans att vara eller icke vara. Inte förrän jag varit där i nästa vecka kan jag få ro.
Och tyvärr tror jag min oro väckt mina spöken igen och de göder oron. En ond cirkel som jag måste bryta. Jag är inte svag, jag är en stark kvinna som brås på min mor. Jag ska sluta tvivla på mig själv och ta för mig i livet och njuta.

Allt löser sig!

Beviset

Och där kom beviset på min oro, magont!

Tack för den!!!

Ovisshet

I fredags fick jag brevet. En inbjudan till skolan för intervju och förkurs.

Imorgon efter lunch ska vi ha avdelningsmöte. Jaggan har en magkänsla att de ska berätta att de inte konmer ta in en vikarie under hennes mammaledighet. Och visst, fortsätter det vara så här lugnt som det varit sedan november kan jag väl förstå mina chefer. Men de vet inte att jag sökt en utbildning. Och jag vet inte om jag ska berätta det imorgon.

Det lutar nog mest åt att jag inte säger något, inte förren jag varit på intervjun. Jag kanske inte vill gå utbildningen efter jag varit där. Det kanske känns helt fel.

Idag är det många fjärilar i magen. Jag är nervös för vad som ska sägas på mötet imorgon och jag vet inget om min framtid. Om jag inte vill gå utbildningen eller jag inte kommer in, vill jag jobba kvar då? Ska jag säga upp mig utan att ha ett nytt jobb att gå till? Och om jag kommer in, ska jag ta tjänsledigt istället för uppsägning?

Usch, jag är illamående och gråtfärdig.