Jag är kär!

Det pirrar i magen, jag har ett ovanligt gott humör, ler lite mer, jag smånynnar för mig själv och går in i saker såsom bord och väggar när jag ska runda dem.
Allt detta är tydliga tecken för mig att jag är kär. Det konstiga är bara att det finns ingen jag är kär i!

Vårkänslor i all ära, men är inte det lite väl knäppt? Att liksom bara gå omkring och vara kär utan att ha någon att vara kär i.

Att solen kan påverka en så mycket är ju löjligt. Bara för att det börjar bli varmare ute och ljusare blir jag lyckligare. Mitt liv ser exakt likadant ut som det gjorde för två veckor sedan. Inget nytt har hänt och ändå är jag så mycket lyckligare. Mina steg är lättare, tyngden från mina axlar har släppt och stressen är borta.

Kanske är det så att jag helt enkelt är kär i våren?