Reflektion

Den sista veckan har ganska jobbiga tankar börjat cirkulera i huvudet på mig. Det är tankar om jag någonsin kommer träffa någon som jag anser värdig nog att bli far till mina barn, eller om jag hittar honom att han ska känna det samma om mig. Jag börjar också känna mig mer och mer tveksam till att skaffa barn. Jag är ju ingen ungdom längre och orkar långt ifrån lika mycket som jag gjorde för fem år sedan.
Eller, tveksam är kanske fel ordval, mer att det är inte lika självklart för mig. Det är helt sjukt att jag känner så, jag har ju haft en barnlängtan sedan jag var 13, dvs mer än halva mitt liv.

Jag förstår mer och mer hur mycket Exet faktiskt skadade mig. Han tog den sista oskulden från mig. Sedan honom har jag blivit aningen bitter och cynisk. Visst, såren är läkta men ärren är kvar och just nu tydligare än någonsin. Och det har nog att göra med att jag faktiskt dejtar någon lite mer seriöst nu och att jag nog håller på att få känslor för honom. Och det skrämmer skiten ur mig!