Jag åkte dit med inställningen att jag skulle slå rekord i kortast förhållande i mitt vuxna liv. De signaler han gett mig har pekat dit. Men samtidigt var det något i hans röst när vi pratade som inte kändes så slutgiltigt. Så kanske det inte skulle bli så hemskt. Och jag såg verkligen fram emot att träffa honom igen.
En lite konstig och krystad stämning infann sig i hans lägenhet när jag kom dit. Vi småpratade lite och till slut frågade han hur det hade varit under helgen. ”Känslosam”, svarade jag. ”På grund av begravningen”, undrade han. ”Ja, och oss, det känns som om något har hänt.”
Jag såg honom i ögonen och jag visste att mina farhågor var sanna.
Han vet inte vad han känner. Eller, han tycker om mig, men det har gått för fort. Jag frågade lite försiktigt vad det var som var fel och han mumlade fram något om att det alltid blir så när det börjar bli seriöst.
Domen är att vi ska fortsätta träffas men att vi (jag) ska ta det lite lugnare. Sedan pratade vi inte mer om det. Vi gick och handlade mat och sedan tittade på film innan vi gick och la oss. Stämningen mellan oss var som den var för två veckor sedan igen.
Jag måste vara sjukt intensiv för den här gången tyckte jag inte att jag gick fort fram. Jag är själv rädd för att bli sårad igen och har verkligen haft silkesvantarna på och känt av vad han känner. Gjort allt i min makt för att läsa av honom. Men ändå lyckas jag skrämma honom.
Jag vet att när jag är nykär blir mina känslor svulstiga, men det är inte så att jag vill att vi ska gifta oss och skaffa barn om en vecka, en månad eller t.o.m. om ett år! Men det måste vara dem signalerna jag skickar ut.
