1+1=2

Så tituleras jag inte singel längre. Nu är jag två. Jag och min kille. Jag har en pojkvän.

Skum känsla det där. Aldrig har det känts så underligt som det gör nu. Jag har varit singel så länge nu och verkligen ställt in varenda cell i min uppenbarelse på att jag aldrig kommer träffa någon. Muren runt mig har varit så hög och tät att jag inte har kunnat se något.
Men så i somras började det hända något. Muren blev glesare och jag skymtade några siluetter och de skymtade mig. Men siluetterna försvann. De hittade någon utan mur.
Plötsligt en kväll hände något. Jag såg en siluett som sett mig innan muren. Och som såg igenom muren. Sakta sakta sänktes muren och mer genomskinlig. Och nu är han min pojkvän. Jag är hans flickvän. Det är han och jag. Det är honom jag somnar på i soffan på fredagskvällen med lite vin i magen. Det är honom jag sms:ar när jag har tråkigt på jobb, honom jag ska gå på julmarknad med, planera nyår med. Det är vi! Weeza och Sköldpaddan.