2 december

I morse glittrade frosten vackert i månskenet. Det var klart och så kallt att det gjorde ont i lungorna när jag andades. Det var en stilla morgon och jag visste vad som skulle ske under dagen. Jag skulle bli dumpad. Till 99,9 % var jag säker på att Sköldpaddan skulle göra slut.
Den sista 0,01 % som fanns kvar var hoppet. Hoppet som jag en gång i tiden trodde man kunde leva på. Så ung och naiv jag var. Livet har lärt mig en annan läxa. När det gäller kärlek är det inte mycket hopp kvar. Sköldpaddan fick mitt hopp att växa lite, men nu är det nere på 0,01 % igen. Och då menar jag hoppet om att träffa någon som vill planera ett liv tillsammans med mig. För det är bekräftat nu att han inte vill vara med mig längre.

Vad är det för fel på mig? Varför vill ingen vara tillsammans med mig? De gillar mig, tycker jag är sexig och vill vara med mig, en tid. Sedan när det är dags att börja planera framtiden, då drar dem och hittar någon annan som de bildar bo med. Jag är bara något lättsamt att roa sig med innan man sätter bo.
Och nä, det här är inte skitsnack. Det här kommer från erfarenhet.

Åter igen börjar jag känna mig färdig med det här dem kallar kärlek. Det är så galet energikrävande och det har jag fan inte tid med. För ett år sedan sa jag på skämt att killar, det har jag inte tid med, jag satsar på karriären istället. Då hade jag knappt en karriär att satsa på . Det var sjukt lugnt på jobb, men nu har det dragit igång och nu tror jag fan jag SKA satsa på karriären istället. Skiter i allt vad karlar heter. Skulle jag vilja ha mig ett skjut så fiskar jag väl upp någon lämplig. Lite som Samantha i Sex and the City! Ja, hon ska fan bli min nya förebild.