Jag är inte religiös, tror inte på Gud, och har alltid haft svårt att tro på något större. Jag har sagt mig tro, men mest för att jag velat och för att det lät vackert.
För några år sedan gjorde jag en regretion med Linlins mamma. Man går tillbaka till tidigare liv genom något meditativt läge i terapeutiskt syfte.
Upplevelsen var väldigt stark för mig och det jag ”såg” känns som ett minne. Jag mötte även min vägvisare då, vissa kallar dem för skyddsängel. Jag fick inget namn eller utseende på min, men en väldigt stark känsla spred sig i kroppen vid vårt möte. En känsla jag aldrig känt förut och hade svårt att förklara, värme, kärlek, ömhet, trygghet, styrka, allt i ett.
Jag började tro.
Men det var som sagt några år sedan, min tro började falna. Inget bevis hade uppenbarat sig. Allt blev bara tyngre, stressigare, jobbigare.
Så blev jag tillfrågad om det fick skickas en ängel till mig. Visst sa jag. Det kan ju inte skada, även om jag inte tror.
Vi förberedde, och jag gick och la mig för att sova och Linlin och Fröken välkomnade änglarna till oss tre.
Jag hade hunnit somna, men vaknade till när Linlins Lilla Hund började skälla när tjejerna öppnade ytterdörren och välkomnade dem. Jag hörde dem mumla ute i lägenheten och plötsligt spred sig en känsla i bröstet på mig. En känsla jag inte känt på flera år, inte sedan regretionen. Det började som en klump mitt i bröstet och spred sig som en seg massa ut i resten av kroppen.
Välkommen tänkte jag och somnade om.
1 kommentar:
Jag tror att människan över lag lätt förlorar tron och kontakten till det andliga (vad man än väljer att tro eller inte tro på och oavsett vilket namn man sätter på det) så som vi lever idag i det moderna samhället.
Allt ska gå som fort och vi har aldrig riktigt tid att sätta oss ner och bara ta det lugnt.
Och även om vi har den tiden så är det väl sällan vi tillåter oss riktigt tro och känna efter.
Sånt här kräver övning, tid och tålamod.
Jag är med en modern människa med ont om tid etc men jag har märkt att de gånger jag tar mig tiden att arbeta på det - då känns det väldigt starkt.
Jag har ju kanske övat lite mer seriöst än folk i stort det sista året men ju mer jag övar desto lättare blir det och då tror man mer.
Lätt för mig att säga att du ska ta dig tiden och mitt sätt kanske inte är rätt för dig - men meditera!
Ett bra meditationstillfälle kan lämna den där känslan du beskriver. Och hur häftigt är det inte om du lyckas hitta sätt du kan locka fram den på av dig själv!
Skicka en kommentar