Kvittrar

På ett sätt känner jag mig lite töntig och lättlurad för att ett möte med chefen fick mig att börja kvittra igen.
Jag ska förklara. I morse kom min närmsta chef och påminde om att han skulle ha månadsmöte med oss, något som bestämdes strax efter påsk att vi skulle ha. Jag hade helt glömt bort det eftersom det aldrig blivit av, tills idag. Precis efter lunch skulle vi ha det och jag och Jaggan blev lite bekymrade för vi visste inte riktigt vad vi skulle prata med honom om. Vi har ju inte ens hunnit ha våra veckomöten. Vi bestämde att vi skulle snacka ihop oss under lunchen.
Åh, vilket samtal det blev! Vi var förbereda och hade flera punkter att ta upp och han lyssnade och tog till sig och kom med förslag. Precis allt det vi suktat efter. Och han avslutade med två stora grejer. Vi slipper inköpen som det varit tänkt att vi sk ta över. De har insett att det var mycket större än vad de först trodde och sedan sa han : "Tänk om alla var som ni och såg möjligheter och inte nöjer oss". Fatta vad underbart det var att höra! Han ser oss och gillar det han ser.
När vi kom ut kvittrade vi. Hela eftermiddagen har vi fnissat och nynnat. Min nackspärr släppte nästan helt under mötet vilket jag märkte för att jag plötsligt var rörligare.
En annan kollega, Papa björn, ringde för att höra hur det vade gått och det var han jag var så förtrolig med förra veckan. Underbara Papa björn, kanske han hintat till chefen att vi behöde det här.
Kanske vi borde kräva mer, men just nu räcker det här. Ett år kanske inte är så långt trots allt!

Published with Blogger-droid v1.5.8