Jag tittar mycket på folk, åker ju kommunalt. Och oftast har människor ett uttryckslöst ansiktse. Men så ibland, väldigt sällan, ser man något i blicken som förändras. Det liksom glimrar till och de spricker upp i ett leende. Eftersom de reser ensama slår de ner blicken och försöker kväva leendet. Då vet man att ett kärt minne uppenbarat sig för dem. Jag älskar att se det!
Published with Blogger-droid v1.6.7
2 kommentarer:
Oh been there, done that! Fast jag är knäppare när jag promenixar - jag kan istället flina rakt upp i luften :)
Japp, härligt!
Skicka en kommentar