Insikt

I morse vaknade jag och allt var grått och trist och blä. Så som jag kännt mig allt som oftast ganska länge nu. Men jag tog mig ur sängen och åkte till jobb.

Vid slutet av min resa började några tankar formas och när jag hoppat av vid min hållplats, fotat den dagliga bilden tänkte jag på något jag och mamma pratade om i påskas. Det var pappa och hur han har mått under hela mammas cancer som vi diskuterade och jag sa, men pappa är stark.
Nä, svarade mamma, det är ju det han inte är. Jag får vara stark för honom med.

Jag tänkte inte mer på det, inte aktivt i alla fall, förrän nu. Jag är som pappa! Jag har fått hans beteende att begrava mig i det jag känner till och slita tills kroppen och själen tar stryk. Men samtidigt vet jag att jag är stark som mamma. Jag har tog mig igenom njurstenen med den strykan, jag har bara glömt bort det.
Det är nu dags för mig att plocka fram Mamma i mig och ta för mig.
Jag ska blända skolan nästa vecka med min glans och sprida glädje och positivitet till mina kollegor och mina vänner. Jag vet att den Weeza som glittrar och värmer finns. Hon har bara haft svårt att hitta stjärnstoffet.