Då sitter jag på tåget mot den lilla staden där skolan ligger. 14.00 ska jag vara där. Då bestäms mitt öde. Är det där jag kommer spendera mina närmsta två år från och med augusti?
Inte förrän nu när tåget susar fram genom ett soligt Sverige kan jag slapna av. Jag vaknade utan problem och kände mig förväntansfull, men desto mer klockan närmade sig avfärd desto mer ökade pulsen. När jag beställde mitt kaffe på stationen och det var 20 minuter kvar till avgång ångrade jag nästan att jag beställt en capuccino istället för en enkel svart kaffe. Kunde pojkspolingen sluta vara glad och trevlig och bli färdig med med min capuccino någon gång! Tänk om jag missar tåget? Jag hann knappt tänka tanken för jag hade koppen i min hand. Han jobbar trots allt på en tågstation..!
På perrongen stod det ett tåg, men det stod inte min destination på dörren. Är det fel tåg? Tänk om jag åker åt fel håll. Ögonen flackade fram och tillbaka och jag försökte läsa av de andra som stod där och väntade. Såg de oroliga och stressade ut? Nä, de var helt kolugna, men jag noterade två tjejer som skulle kunna vara på väg till samma mål som mig.
Jag frågade konduktören och det var rätt tåg. Jag ska vara framme 11.54. Tänkte få i mig lite lunch då och ta bussen ut till skolan.
Hur känner jag mig då?
Vad förväntar jag mig?
Jag tror att jag är ganska mycket äldre än de andra, men kan självklart ha helt fel.
Jag försöker tänka igenom vad de kan tänkas fråga under intervjun och försöker formulera mina tankar och känslor så de kan förstå mig.
Jag kommer antagligen nämna stenen, men vill inte skylla på den för att jag hamnat där jag är idag. Jag har gjort en viktig känslomässig resa mellan 20 och 30. Och jag tror att den resan hade kommit med eller utan stenen, men kanske något kortare.
Alla de jobb jag har haft har fått mig att möta människor som jag aldrig annars skulle möta och de har lärt mig massor.
Jag har blivit sårad och varit långt nere i mörkret men har haft fantastiska människor i min närhet som hjälpt mig upp. Och jag har själv varit del i andra människors uppgång. Fast jag har också sårat, något jag inte är stolt över men inser att det är mänskligt.
Jag försöker leva i nuet och njuta av stunden.
2 kommentarer:
Du är den du är för att du har levt det liv du har.
Om du sökt för tio år sedan hade du inte varit redo och det hade inte varit rätt för dig.
Nu är nu och hela framtiden. Du står inför något alldeles omvälvande och spännande. Vad än som händer kommer du att landa och jag hyser stort hopp för dig och din framtid.
På dom bara!
Håller tummar och tår för att allt kommer att gå bra, vilket jag är säker på att det gör. Du kommer golva dem :D. /Foxy Mama
Skicka en kommentar