Sammanfattning

Tänk att två dagar kan kännas som en vecka. När jag åkte den sista biten hem igår, som jag åkt så många gånger förr, kunde jag inte förstå att det var bara två dygn sedan jag åkte där. Min lilla utflykt var verkligen intensiv.
När jag var där kände jag mig lugn och samlad och när de andra pratade om hur mycket som for runt i deras huvuden tänkte jag att just så var det för mig för en vecka sedan. Fast det var intensivt, jag däckade strax efter 21 igår och vaknade med huvudvärk idag.

Vilka helt fantastiska människor jag mötte! Vilken värme och trygghet de bjöd på. Vissa kände jag att jag klickade mer med än andra men det är ju så det är.

Självklart hade vi stereotyperna där. Tjejerna med orakade ben och under armarna och färgat rött hår. Pojkflickorna med kort hår och maskulina attribut.
Den snygge killen med fransklingande namn, killen med otvättat hår som har svårt att vara tyst. De överviktiga med svart hår och bubblande skratt. Den utländska killen som knappt förstår språket och inte riktigt hänger med. De lite hårdare brudarna med harembyxor och en liten fläta i håret och piercing. Den tysta punktjejen som flyttade hemifrån när hon var 15. De som inte riktigt vill bli vuxna, de förvirrade och flaxiga.
Det var den här samlingen jag mötte
och jag gillade fan alla när jag åkte där ifrån! Alla bjöd på sig själva och lämnade plats åt andra.

Intervjun gick bra. Jag var inte nervös, lyssnade på deras frågor och visade min glöd. Kände verkligen att jag fick sagt det jag ville.
Nu handlar det om att jag ska platsa i gruppen. Det är nämligen en grupp de sätter ihop, 18 olika personer som ska vara så brett som möjligt, men som ska kunna fungera ihop.

Till midsommar vet jag.