10-öringen trillade ner…

I söndagskväll fick jag veta att en god vän till familjen gått bort. Det var helt oväntat och hon var bara 60 år. Jag har inte hunnit ringa till hennes dotter ännu, så jag har väl helt enkelt inte fattat att det är sant. Inte förrän i morse, på bussen. Då insåg jag plötsligt att hon faktiskt dött. En kvinna som var som en moster till mig. Bara att skriva de här orden gör ont.
Hur känner inte hennes två barn då och hennes man?

Visst, hon har kämpat med manodepressivitet de senaste åren, men att hon skulle gå bort, det fanns inte på kartan. Fan, mamma har fightats med cancer, en annan god vän till familjen fick stroke förra hösten och han kan knappt prata idag, men de överlevde. Men inte G, hon somnade i lördags kväll och vaknade aldrig mer.

Jag tänker på henne som en glad och varm människa. Lita hastig i allt hon gör, men alltid med hjärtat på rätt plats. Hon och hennes man har uppfostrat två fantastiska barn och jag kallar dem med glädje för mina kusiner, trots att vi inte har samma blod.

G, minnet av dig är med ett leende.
Vila i frid.

Sjuk

Jag håller på att bli sjuk. Precis som alla andra. Det är fan äckligt hur alla hostar och nyser runt omkring en på tunnelbanan och bussen. Igår var det en man som nös säkert sex gånger efter varandra. Varför stannar man inte hemma när man är så sjuk. Fattar dem inte att de bara smittar alla oss andra?

Min hjärna kändes som en seg degklump när jag vaknade i morse. Ögonen kändes helt puffig och halsen gör sig påmind. Kommer antagligen börja hosta imorgon…
Hela dagen har jag varit grinig, trött och frusen. Vill inget heller än att åka hem och lägga mig i sängen, alternativt soffan och bara ta det lugnt!

Och självklart har jag inte tid med det här. Trycket på jobb är som vanligt högt och jag borde vara über fokuserad och skärpt. Men istället går jag runt som i en bubbla.
Och imorgon kommer en vän från Skåne på besök i helgen. Måste nog förvarna henne om att jag inte kommer vara så social.

Undrar hur jag ska orka med dansen ikväll. Och eftersom Linlin är bortrest så åker jag kommunalt och då kommer jag hem jätte sent.

Åh, vad jag längtar efter min säng!

Solsken

Trots regn hela helgen har jag haft solsken hos mig.


Det är helt tomt här hemma nu. Varken Linlins Lilla Hund eller Solskenet är här. Hur ska jag då fylla min dag?

Jo, jag tvättar...

Nöjd!

Idag kom biobiljetterna fram till grabbarna nere på lagret. Det var en liten gest för att visa vår uppskattning för deras arbete. De har slitit hund för oss under famförallt september månad. Och kan vi här på kontoret få champange, så är biobiljetter det minsta vi kan ge dem.

Och det var m y c k e t uppskattat. Killen som är typ lagerchef där nere ringde idag strax efter lunch, han lät nästan lite rörd.

Jag är väldigt nöjd över denna gesten. Visst, det var inte jag som kläckte idén, men jag drev på den och såg till att den blev av.

Idag är en bra dag!

Jante-lagen har hunnit i kapp mig

Efter år av rynk på näsan och ogillande blickar från folk som tycker att jag hörts och synts för mycket har jag tillslut blivit fångad av Jante.

Jag märker framförallt av det när jag dansar. På salsan har jag svårt att applicera lady stylingen jag lärt mig, dvs att använda armarna mer på ett kvinnligt och sexigt vis. Och även på standard danskursen tar jag aldrig riktigt ut rörelserna.

Annat var det när jag var barn. På skoldiskot var det ingen som vågade bjuda upp mig för att jag viftade för mycket med armarna när jag dansade. På gympan när vi spelade tex basket armbågade jag både den ena och den andra (sen att mina armbågar var i höjd med deras huvuden var ju inte mitt fel, jag är lång och de korta).
Dagligen får jag hindra min natur och inte ta för mycket plats, inte köra över. Låta andra komma till tals, låta dem synas. Men det är svårt. Särskilt när jag är väldigt exalterad över något speciellt. Jag glömmer då lätt att andra också vill berätta, dela med sig, synas, höras.

Tyvärr har nog Jante-lagen tagit över min personlighet för mycket och vid helt fel tillfällen, som i dansen. Där hör den ju verkligen inte hemma.
I mitt sociala liv kämpar jag ständigt och har absolut inte hittat rätt balans.
På jobb känner jag i och för sig att jag börjat övervinna Jante. Jag börjar ta för mig mer och faktiskt struntar i om någon av de gamla sölkorvarna känner sig omkörda.

Hur hittar man rätt balans?

Plåster på såren

Om någon undrat varför jag bloggat så lite på sista tiden kan jag meddela att jag jobbat. Jobbat och slitit om dagarna, supat i säng om kvällarna. Men så reulterade det i All time High också. Så förutom ett glas champange idag på lunchen blev vi även belönade med det här:


Inte helt fel, eller hur!
Undrar när man ska knäcka den...

Favoriten just nu



Jag beställde skivan idag.