10-öringen trillade ner…

I söndagskväll fick jag veta att en god vän till familjen gått bort. Det var helt oväntat och hon var bara 60 år. Jag har inte hunnit ringa till hennes dotter ännu, så jag har väl helt enkelt inte fattat att det är sant. Inte förrän i morse, på bussen. Då insåg jag plötsligt att hon faktiskt dött. En kvinna som var som en moster till mig. Bara att skriva de här orden gör ont.
Hur känner inte hennes två barn då och hennes man?

Visst, hon har kämpat med manodepressivitet de senaste åren, men att hon skulle gå bort, det fanns inte på kartan. Fan, mamma har fightats med cancer, en annan god vän till familjen fick stroke förra hösten och han kan knappt prata idag, men de överlevde. Men inte G, hon somnade i lördags kväll och vaknade aldrig mer.

Jag tänker på henne som en glad och varm människa. Lita hastig i allt hon gör, men alltid med hjärtat på rätt plats. Hon och hennes man har uppfostrat två fantastiska barn och jag kallar dem med glädje för mina kusiner, trots att vi inte har samma blod.

G, minnet av dig är med ett leende.
Vila i frid.