Sömnlös

Har egentligen gått och lagt mig för att sova men kan inte. Tankarna far runt i huvudet på mig och jag kan inte ligga skönt i sängen. Magen knyter sig och tårarna tvingar sig fram.

Ja, det handlar om Pandan, och Exet. För precis som med Exet föll jag i stort sätt med en gång för Pandan. Samma typ av känslor blommade upp. Men Pandan är mer försiktig än Exet så det blev inte samma känslostorm som då. Jag har tagit det lugnt, precis som han bad mig och det har passat mig bra. Varför skynda om det nu är vi för alltid.

Men precis som med Exet så har något förändrats. Jag upplever det som om han drar sig för att träffa mig, på sätt och vis. Visst han gillar mig, det är najs att hänga med mig och att ha sex med mig. Men han känner att jag känner mer och därför drar han sig undan.

Jag vet verkligen inte om det här är sanning eller om jag är överkänslig och det enda sättet att få reda på det är att fråga honom. Men jag är så rädd för att ha rätt. Och det gör så ont att ha rätt. Fast det gör ju ont nu också, när jag inte vet.

Just nu önskar jag att jag var fyra år och snubblat på asfalten och skrapat upp mitt knä. Att jag kunde krypa upp i mammas eller pappas famn och de skulle krama mig och pussa mig tills det onda gick över.