Suck...

Jag är lite irriterad, på Pandan. Söndag till torsdag spenderade vi tillsammans i hans föräldrarhem. För det mesta bara vi två, ibland gästspel från hans bror. Det var supermysigt. Vi mös, vi låg, vi åt, vi låg, vi promenerade, vi låg osv.
Men vi pratade aldrig, alltså vi hade inte "the Talk". Flera gånger tänkte jag, "Nu, nu är det ett bra tillfälle", men så intalade jag mig att jag inte tyckte att vi behövde det. Jag inser nu att det var bara min rädlsa som tog över. De senaste gångerna jag haft "the Talk" har det ju inte slutat så bra. Jag är så rädd att han ska backa ur, som alla andra.

Jag har inte fått något som helst livstecken från honom sedan vi skiljdes åt i torsdags. Inget sms, ingen chatt, inte ens en "gilla" på FB. Därav min lilla irritation. Igår började jag fundera på om jag ska låta bli att höra av mig för att se hur lång tid det tar innan jag får ett livstecken. Men är det barnsligt?

Jag vet inte om det är ett ointresse av honom eller om han bara är så, vad är rätt ord, uppe i sin egna lilla värld att han inte vet hur lång tid det gått. Han har ju lite halvdålig koll på saker ibland.

Jag vet att jag bara borde ringa honom och berätta hur jag känner, men det är så sjukt läskigt. Bara att skriva om det gör mig gråtfärdig och hjärtat började slå snabbare.

Fan, varför ger jag mig in i den här leken?!?!!